Hur sömnigt är det på jobbet?

”Jag vill börja med att säga, ingen kommer behöva ställa sig här framme inför resten av gruppen”. När jag blickar ut över rummet ser jag några axlar som sjunker och anar några lätta suckar av lättnad.

Jag var 12 år när jag fick min första reaktion på att läsa högt. En stark reaktion, halvt panikartad. Från en dag till en annan. Kroppen är klok och registrerar för att kunna regissera nästa föreställning. Nästa tillfälle av panik vid just högläsning. Kan vi kalla det klassisk betingning?

Kroppen är så klok så den kommer hitta andra liknande tillfällen som liknar exemplet med högläsning. Ett sådant var muntliga presentationer. Fram till 26 års ålder var det mitt värsta uppdrag i kombination med högläsning. Ändå var det precis det jag valde som mitt första yrke. Läkemedelskonsulent med dagliga presentationer inför grupp. Hur kom det sig?

Jag pratade aldrig med någon om detta. Men jag ältade det ett par tusen gånger inombords. Varför gjorde jag det? Och vad sa jag till mig själv? Hur pumpade jag muskler till mitt eget adrenalinsystem?

Jag skulle inte vilja ha det ogjort. Konstigt va? Men jag skulle vilja göra om vissa delar i mitt eget förhållningssätt till problemet. Jag skulle önskat att jag normaliserade min reaktion och fick prata om det. Att jag fick hjälp av lärare, att jag tog upp det med mina föräldrar. No big deal helt enkelt!

Idag lär sig barn tidigt att hålla föredrag inför klassen. Det är jättebra! Men jag är övertygad om att det finns en del sömnlösa själar av denna anledning. Tänk om skolan tagit med mental träning på schemat. Kanske Istället för något annat ämne? Skulle vi kunna förebygga en del av ungdomars psykiska ohälsa med den insatsen? Jag vet inte, jag har inte kompetens att uttala mig.

När jag idag jobbar med träning av ledarskap, kommunikation (bla presentationsteknik!!!) och kundmöten är min viktigaste frågeställning att få mina kunder att känna ett högt engagemang för utveckling. Att våga och vilja! Det kommer vara jobbigt på vägen, såklart. Att gå från 4 kg till 8 kg på gymmet gör också ont. Eller att se på när alla andra äter ostbågar på fredagkvällen när jag själv tuggar morot! Men jobbigt får aldrig vara samma sak som ångest! Kom ihåg det alla ni som jobbar med att utveckla era medarbetare. Ångest föder ohälsa, och ohälsa är inget vi vill skapa i en organisation.

Jag tror på utveckling! Jag tror på högt medarbetarengagemang! Jag tror på det nära ledarskapet med tydlig förväntan, en bra portion av feedback och att följa beteenden istället för resultat.

Anar du att du har personer i din organisation som har undvikande beteenden för att slippa rampljuset? Som inte kommer fram med sin åsikt för att det låser sig av att säga det högt.

Då vill jag ge dig 3 tips på vägen:

  • Normalisera känslan, ”det är ok att känna så här”. Men det är inte ok (för personen och dess självbild) att göra det till en sanning och skapa undvikande beteenden.
  • Börja i det lilla. 15 sekunder framme på scen, 10 sekunder av en åsikt som du hjälper till att fylla i på mötet etc.
  • Bekräfta ansträngningen, resultatet kommer allteftersom!

Om jag hade fått denna hjälp i min tidiga ungdom hade jag kanske inte varit den inkännande konsult som är ett viktigt DNA för mig. Så inget ont som inte för något gott med sig. Men kanske hade jag sovit lite bättre om natten?

Så var lyhörd och sätt som mål att få dina medarbetare att sova gott om natten!

LYCKA TILL

// Katarina

Fullt fokus på träning, coaching och att skapa förändring

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *